Om

Christoffer Lindahl

vissångare och gitarrist

Jag heter Christoffer Lindahl och är vissångare i den yttersta bemärkelsen, d.v.s.

någon som återberättar andras historier i sångform till stränginstrument. Ett

musikaliskt förhållningsätt som härstammar från 1300-talets Ligurien. En trubadur

sjunger egna sånger och en sing-song-writer har sina rötter i Amerikanska folksongs.

Lika bra att reda ut begreppen då de i dessa i en modern värld tenderar att sjunka ihop.

 

Mitt intresse för Bellman började redan under gymnasieåldern då jag hade bl.a

Bellmansångaren Martin Bagge som mentor. Redan på högstadiet hade jag intresserat

mig för Cornelis Vreeswijk och hans tolkningar av både Bellman och Taube.

 

Mina första klara musikaliska minnen kommer nog från min morfar. Han var

dragspeleman i trakterna runt Lund i Skåne. ”Malte-speleman” kallade man

honom, och min mamma som även hon i unga år musicerade kallades följaktligen

för ”Malte-spelemans dotter”. Min Moster kallades för Ingrid…

Min pappa lär ha spelat både saxofon och gitarr förr, med det talar man tyst om

i familjen. Vid någon enstaka gång har han fumlande plinkat fram ”Lycke liten”

på min gura, men det vill han nog inte kännas vid.

 

Morfar spelade och sjöng alltid med mig. Det kunde vara ”kråkan han körde till

furuskog” och ”Halta Lotta” till grannfruarnas förtjusning, medan mormor födde

mig med de psalmer jag fick tillfälle att öva på i kyrkan.

 

Jag har således vuxit upp i en musikalisk familj och det har tjänat mig väl.

Jag minns en musiklektion på lågstadiet i Södra Sandby socken när min skolfröken

blev arg på mig för att jag ”sjöng för högt”!?? Min musikaliska bana kunde likväl

ha slutat där men som tur är har mina föräldrar alltid hejat på mig.

 

När jag var nio år fick jag en mobil elorgel med grönt lock av min moster. På denna som kanske sträckte sig över tre och en halv oktav började melodier utforma sig i den utsträckning att jag senare fick ett fullstort piano. I åtta år trakterade jag det fördömda klaveret. Jag var tolv år när jag fick låna min mammas gamla jazzgitarr med original-strängar från 70-talet. Jag blödde på alla fingertopparna men kände väl på något vis att jag hittat rätt. Då var det Guns ´n Roses och Aerosmith som gällde, men när jag kom in på gymnasiet med musik som inriktning blev det fel i min ansökan så jag hamnade på den klassiska sidan. I min egna värld där jag alltid ligger på latsidan orkade jag aldrig ändra det där. Efter tre år av undervisning i klassisk gitarr slog tanken mig om att bli konsertgitarrist. Men den världen har aldrig egentligen intresserat mig. Efter år av tragglande av skalor upp och ner gjorde jag efter intet motstånd ett snedsteg och ramlade in på vis-banan på allvar. Jag hade en lärare i ”musik och kommunikation”, en kurs där man fick lära sig hur man stod på scen och hur man tar in publiken, som jag vid ett tillfälle sjöng Bellman för. Jag tror att det var Ep No: 69 med begynnelse raden: Se Dansmästar'n Mollberg bröder… och efter sommaruppehållet kom han till mig och sa att han inte kunnat släppa sättet jag gjorde Bellman på, på hela sommarn. Då föddes nog ett frö i mig. Hur jag vill att Bellman ska låta. Att få tolka texterna på mitt sätt. Teaterapan i mig som alltid hållits nere fick plötsligt blomma ut, att folk tyckte om det…

Detta triggade mig också att uppsöka andra poeter inom den svenska klassiska litterära visskatten: Taube, Sjöberg, Ferlin, Dan Andersson…

 

Jag har studerat gitarr hos en rad olika lärare: Gitarrlegenden Gunnar Liv, Peter Larsson, Bengt Magnusson, Lektor Peter Berlind Carlson och Staffan Linder. Alla har färgat av sig på mitt spel. Jag betraktar inte gitarren som ett individuellt instrument utan som en orkester. Basarnas viktiga gång, stråkarnas bastanta karaktär och flöjttraverens diskant... Allt går att göra på gitarrens om än begränsade omfång.

 

Jag har spelat på allt ifrån parmiddag hemma vid ett köksbord till 50-års kalas i sommarträdgården till stora festivaler och även delat scen med min store idol och inspiratör Sven-Bertil Taube. Jag tillhör den sista generationen som stått i rökiga

kroglokaler och lirat, och började min musikaliska bana i kyrkovalven vid sidan av

småskoleaulan. Min konstnärliga skolning hindrar mig ifrån att prestera bättre eller sämre.

Jag ger alltid allt av vad jag har oavsett om jag spelar på avenyns trottoarer,

kulturhus, PRO-tillställningar eller på Konserthusets stora scen. Livemusik kan

vara fantastiskt att lyssna till, men det måste läggas fram och serveras så att lyssnaren får en

ärlig chans att ta till sig av det vackra. Det är stämningen miljön och situationen som gör det. Allt går att ordna....

 

Så slutligen så är man alltså frilansande vis-musiker och gitarrist. ”Maltespelemans dotters son”. Det är jag.

 

 

 

 

(c) Christoffer Lindahl 2015. bellman_83@hotmail.com, 0733-15 43 83